Lite nervig är jag nog ändå. Mötet med psykologen gick bra,
snabbt gick det också och ska ses igen den trettonde februari.
Nice. Men jag är nervig. Jag längtar mig bort till London,
bokstavligen så kan jag känna hur jag kliver upp på morgonen och
ser mig själv packa det sista innan vi beger oss mot arlanda och
flyger iväg till gatwick. Jag längtar så jävla mkt att få åka. Bara
en vecka kvar nu. OMFG.
Jag är så kluven. Jag är nöjd med mig själv för tillfället men ändå
inte. Jag trivs inte med min vikt, ändå så känner jag att jag duger
såhär. Jag vill göra något av min hållning, ändra vanor, sova länge
och sköta mig riktigt bra. När snön faller så fylls jag av ett lugn
i kroppen, som min egna naturliga antidepressiva drog. Jag vill
verkligen göra något av mig själv nu. Jag vill inte bara vara det
här, vad det nu än är. Jag vill vara mer. Jag ska se till att börja
träna ordentligt, promenad non stop, sköta hemmet, sköta
tvångshandlingarna och sluta missbruka maten, jag ska ta vara på
min familj och mina vänner som inte hör av sig och jag ska försöka
vara så bra jag bara kan. Jag vet inte, så mkt som jag ska göra.
Fixa skolan vore ju också något att lägga ner energi på.
Suck.
_________________________________________________________
För övrigt så kan jag ju ta upp det här om kommentera och
bloggbesök. Xklusiv verkar vara lite putt på mig för att jag inte
kommenterar så ofta hos henne så jag kan ju göra det klart för
den som nu läser min blogg, och som har mig i sin bloggväns lista
att jag inte kommenterar 24/7 och att jag inte kommenterar nån
annans blogg mer än någon annan etc. Jag gör det när jag har tiden
och orken och jag har själv valt att sätta ut en dag i veckan då
jag ägnar mig helt åt bloggen och kommenterar och besöker vänners
bloggar. Och jag ber om ursäkt om det är flera som känner som
Xklusiv därute, men det är inte mer än såhär jag kan göra. Jag
hoppas ni kan ha överseende med mitt val och jag hoppas att ni vet
att det är så jag gör för att mitt egna psyke ska fungera, antar
att man kan kalla det struktur. Ingen är bortglömd och när jag
kommenterar en blogg, så kommenterar jag allas. Alltså vafan jag
har inte mer än tjugo bloggvänner, inte ens hälften besöker min
blogg, vem fan skulle egentligen bry sig! Ohh jag babblar men
seriöst, jag har inte bett någon kommentera och läsa min blogg och
jag förväntar mig inte det heller, så vafan ska det ligga en massa
press på mig för då? Urgh! Se nu låter jag elak bara för det. Inte
alls så det ska vara. Lägg det bara på minnet, jag kommenterar när
jag kan kommentera. Inget mer. Punkt.
- The Maggot.
Cred to all the owners of the pics/gifs. Not mine, found them on
weheartit.com. They just suited the mood for this post.
Heh.
