A new day in the same soul.

Mobbing.

På vilket sätt var det mitt fel? Förlåt mig själv för att jag bryter min egna regel att inte tänka tillbaka, men jag kan inte hjälpa att fundera. Varför? Varför var det mitt fel? Varför var det jag som hade fel när jag bara hade en egen åsikt? Varför blev jag spottad på, slagen på och jagad...var det för min brist på liknelser, var jag inte tillräckligt lik er? Var det för att jag sade nej, för att jag inte lyssnade på er? Var jag inte fin nog? So many questions..

Jag är så trött på vad folk säger till mig. I flera år fick jag höra utav lärare att strunta i dom, strunta i deras ord och deras förtryck. Jag är så mycket bättre än så. Ja det må vara sant, MEN! På vilket sätt ska deras ord få mig att må bättre när jag blir nersparkad eller stenkastad, på vilket sätt kan jag strunta i dom när dom hemsöker mina värsta drömmar? När jag behövde nån som skyddade mig hade jag ingen, men när jag ville att alla skulle hålla käften var rummet fullt utav strömmade meningslösa ord ifrån munnar som inte hade en aning. Hade ingen aning om vad jag egentligen behövde. Jag klandrar ingen lärare någonsin. Men dom hade kunnat göra bättre. Hasse, när den där jävla eleven spottade på mig mitt framför dig, varför gjorde du inget annat än att säga åt honom? Varför såg du inte hur allt innom mig rasade samman? Varför var inte du den vuxne som skyddade mig? Varför? Jag förstår inte varför. Varför var du mer rädd för dom än vad jag var?? Du skulle ju rädda mig, såg du inte det?

I flera års tid så kämpade jag så jävla hårt för att bli osynlig. Jag bokstavligt talat smög igenom hela åttan. Som tur är så vändes allt i nian då jag bytte skola, (Solvik, ni ska ha det störstaste tack som finns!) Här fick jag en chans att klara av det sista av grundskolan. Det första halvåret spenderade jag gömt i ett hörn av klassrummet fram tills att jag insåg att jag inte får vara osynlig här. Här får jag inte gömma mig, här måste jag finnas och mina klasskamrater letade efter mig om jag inte syntes till. Visserligen skrämde det skiten ur mig, men jag har så mycket att tacka för den här skolan. Tack vare Solvik och deras waldorfpedagogik och underbara skolsystem och kärleksfulla barn samt medmänniskor så lyckades jag gå ut nian med godkänt i alla ämnen om inte mer och ett varmt hjärta med ny syn på livet. Tack vare solvikskolan så kunde jag gå vidare, söka till ett bra gymnasieprogram och bli synlig igen även när jag inte ville det. Men Det sitter i än idag. Hur mycket jag än vill det så sitter Det än. Jag kan fortfarande alla namnen på de elever som nästan tog livet av mig, kan fortfarande känna doften av deras starka parfymer och deras förpestade spott frätandes på min hud. Har ärr kvar på min kropp och inuti mig och dom läker aldrig. Jag inser det nu att jag kommer alltid att ha Det kvar innom mig. Jag kommer aldrig att lita på någon fullt ut och jag kommer att gömma mig och bli osynlig så länge ingen håller mitt huvud ovanför vattenytan.

Idag har jag ett annat liv. Idag kan jag gå i skolans korridorer och skratta med mina vänner, jag kan prata med mina lärare och dom skyddar mig ifrån allt ont. Idag kan jag säga att jag har det bra, bättre än vad somliga tror. Även om spåren sitter i. Jag är väl medveten om att jag ofta faller tillbaka i gammla rutiner och blir osynlig, låtsas att jag dör bit efter bit och låter inte världen vänta på mig medans allt omkring mig bryts ner i förruttnelse. Det sitter ju kvar, det försvinner aldrig och ibland så låter jag mig själv falla. Och jag har det bra för jag vågar ta mig upp till ytan igen. Men jag undrar ännu varför? Varför hade jag fel, varför hade inte ni det? Varför?

-The Maggot.

torsdag 13 januari 2011 17:59

Pale.

Let's dispense the formalities,
If it's all the same to you,
If you can tell a lie without thinking,
Save your breath for dirt.

Why don't you stand by my side?
"Why don't you get a life?"
Why don't you leave me to rot?
"Cos it's the wrong time",
Why do you go out at night?
"Cos I'm not satisfied",
Then you should leave me to rot,
"But it's the wrong time".

And I'd lie,
For a chance to taste joy,
And I'd die,
For a chance to keep going on,
Did I mean nothing to you?
They say nothing's for free,
Well life and love is for you,

So I said that I'd try,
To keep going on without you.

Let's pretend we're not enemies,
And you let nothing burn,
Could you feel a thirst without drinking?
What do you think you're worth?

Why don't you stand by my side?
"Why don't you get a life?"
Why don't you leave me to rot?
"Cos it's the wrong time",
Why do you go out at night?
"Cos I'm not satisfied",
Then you should leave me to rot,
"But it's the wrong time".

Without you.

Aesthetic Perfection. (VÄRLDENS BÄSTA BAND EVAHHHH!!!!) :D

-The Maggot.

torsdag 13 januari 2011 16:49

Ingen bra uppdatering. I KNOW!!

Super bitch!!! LOL

Idag som sagt så försov jag mig. JAg kom i alla fall iväg så småningom och gick på omvårdnads lektionen vi hade. Vi såg på Den nya Cinna och handlar om en framgångsrik artist som drabbats av en stroke. Som följd så drabbades hon av afasi och förlamning och det tog henne över ett år att återhämta sig. JUst att hon återhämtade sig såååå snabbt berodde på hennes starka vilja att återuppta det som hon förlorat.
En ganska intressant dokumentär faktiskt. Det är lättare att se saker och förstå bättre framförallt utifrån den drabbades perspektiv. Idag fick vi också vårt nya schema, nästa vecka börjar psykologin- den kurs som jag har väntat på i ett och ett halvt år nu! YAY! Dock så är dom fittiga och har bara gjort det till en 50 poängs kurs, vilket gör mig sur för när jag sökte till omvårdnadsprogrammet så valda jag psykologi som inrikting. Dock tog dom bort inriktningarna HELT samma år som jag ska börja, så nu så går jag omvårdnadsprogrammet och måste läsa ALL skit istället för psykologin---- Som jag valde att läsa. Otroligt ojuste tycker jag. Men haja. Jag får väl ändå läsa en del av det, men jag lär få fördjupa mig i det vid nåt annat tillfälle antar jag.
Hur som haver, schemat ser inte roligt ut. Det är så jävla ihop pressat då vi går ut på praktik efter påsk och allt ska bli klart innan dess så det lär bli stress stress och åter stress.

Jag börjar verkligen att tvivla på mig själv. Jag har verkligen inte nån lust att gå skola nåt mer, och jag känner verkligen att jag har valt fel. Vet inte vad jag ska göra...

-The Maggot.

onsdag 12 januari 2011 23:23

En känsla, tusen upplevelser. (Den psykiska smärtan är det ända mordvapnet för fysisk kroppsvåld.)

Det känns i hela mig. Hetsigt, aktivt och forcerat pulserar det inom mig som om jag gick på en adrenalinkick fylld med annat än adrenalin. Jag kan inte sätta ord på hur jag känner, kan inte förklara vad det är som gör att jag känner som jag känner, jag kan säkert inte ens beskriva vad jag känner. Jag kan bara säga hur känslan rör sig inom mig. Jag tappar andan när syret inom mig förts ut i blodet och kippandet efter luft slutat när denna känsla stoppat all motorik. Kan inte ens röra på läpparna, kan inte inhalera luft genom näsan för vem vet, flimmret kanske inte går rätt och låter infekterat liv passera och sippra in i systemet som är min kropp. En klump i magen formas, strupen brinner när syra från magen stiger. Oh... allt pulserar med våld inom mig. Den känsla så tung bringer mig ner på bara knän, kylan i rummet får hela min kropp att skaka i tremors. Men är det verkligen kylan? Jag är inte säker, den kan vara smärtan jag känner som krypit sig in i skinnet. Vad vet jag. Synen försämmras, allt blir suddigt på gränsen till svart. Jag ser ner på mina fingrar skakandes sätter dom sina klor i mattan inunder. Mattan håller mig kvar på marken, håller mig fast här och låter mig inte flyta iväg någonstans. För stunden så kunde jag inte vara mer tacksam.....

Fan...orkar inte skriva mer. Har tappat tråden. Är så trött.

-The Maggot.

onsdag 12 januari 2011 16:23