Har mått väldigt dåligt på sistone och jag känner mig mer än
trött på det om jag ska vara ärlig. Nu börjar det bli så illa så
jag kan inte sova om nätterna vilket är det värsta jag vet. Så idag
måste jag hitta mig en vändpunkt. Ja. IDAG MÅSTE JAG HITTA MIG EN
VÄNDPUNKT! Jag orkar inte må såhär, inte igen. Fine om man har piss
dagar, men jag vill inte gå runt såhär konstant. Det har fått sig
sina konsekvenser också men de tänker jag ta upp med läkaren som
jag ska ner och prata med om en halvtimme.
Men men. Nu ska här bli ändring! På söndag ska jag utforska
multiversum och försvinna helt ifrån vintergatan (Återkommer
torsdagen dåra men) och veckan efter det så är det studenten som
gäller för mig! Har gjort upp mina planer inför dagen, blir förkrök
hos en kompis sen ut och parta hela natten.
Innan denhär veckan är slut ska jag ha fyllt i papprena och skicka
in till Stensunds folkhögskola. Jag har av nån konstig anledning
bestämt mig för att jag ska plugga ett år till, om jag nu då blir
antagen dvs. Känns som jag behöver fokusera på vidareutveckling
tror jag. Mjea. Spännande grejer som händer ju, har fullt upp med
plugg och allt vad världen kastar på mig så jag förstår inte varför
jag fortsätter att känna mig så nere. Men jag vill ju ha ändring på
det, så ja vet inte. Ska försöka motivera mig själv eller nåt.
Återstår att se hur det går.
Oh well! Off to the läkaren snart dåra på uppföljning. Får se hur
hon tänker, få se hur pli på tanten jag blir. Meh.
- The Maggot.
Nåt år gammal bild. Tror det var dagen innan eller nåt sånt jag
skar mig på benet och fick stans fulaste ärr efter det. Ugh.
These are some of the many voices that haunts me. There isn't a day
where at least all of these lines aren't repeated five times in my
fucking head, and you know what? It will never stop. It litterally
will kill me in the end. Say there are ten good things that makes
me truly happy in one week, say there are ten, and not more, not
less. Eight out of those ten moments of happiness are either brief
moments of love, or those seconds of contentment you get out of
self harm. The rest of every fucking moment in my life is a tantrum
of screaming voices and self hatred. Evil thoughts that will kill
me in the end and I can't make them shut up long enough before
another fucked up voice starts whailing....
Guess no one ever knew. They probably never will. And I'm guess I'm
fine with that. It'll hurt less for everyone. It'll be easier to
accept the end, whenever that will be. Bye.
Det var några dagar sedan jag bloggade faktiskt och
jag kan erkänna att det varit skönt. Jag gillar att blogga men det
var mys att få lufta skallen ett tag. Känns som jag lagt upp allt
för mkt negativ skit här på min stackars lilla blogg så funderar på
en nystart? Hmm värt att fundera på.
anyways, om jag verkligen har någon där ute som är i behov av mina
inlägg (tvivlar jag på och det gör ingenting, men för all
vänlighets skull) dagligen så kan ni alltid stalka mig på tumblr.
Där är jag för det mesta om dagarna och hittar på en
massa roligt. Är helt såld på skiten. OMG.
Ni hittar all skit på www.fittyfitty.tumblr.com det
är en hel del bilder och funny stuff som jag lägger upp där, kanske
uppdaterar med ord nångång om det behövs, kika in vetja!
:D Jag kan ju med all säkerhet inte säga när jag
uppdaterar här igen. Men snart så! Mohohoooo! Får inte sluta blogga
helt juu.
Att känna sig ensam är den värsta känslan som finns. Att ha folk
omkring dig men ändå känna dig så ensam. Det gör
ont. Jag behöver en fysisk, central smärta som jag kan
kontrollera. Inte denna mentala smärta som jag inte kan röra
vid. Jag behöver känna den sortens smärt och att känna sig ensam är
bortom den kontrollen. Så jag skapar mig fysisk smärta - För att
överleva den tomma känslan inom mig. Jag fyller ut ett ensamt
utrymme i mig. Gör mig hel.
Vart nånstans är det fel??
Gud det finns så mkt inom mig som aldrig kommer ut. Aldrig. Jag
vill ha allt skrivet utanpå min hud så att ni alla kan se så ni
alla kan förstå! Jag ska inte behöva skrika ut hur jävla äckligt
jag mår. Jag ska inte. Men jag gör ju ändå inte det och ingen
frågar efter det så vart leder detta till egentligen, det kommer
inte så mkt längre än en liten skrikande röst i skallen. Alla
gånger jag skrattat åt folk med självskadebeteende, jag skrattade
nog för jag satt precis i samma jävla båt och jag visste hur jobbig
och äcklig den var. Humor är ju ändå mitt största vapen så det är
ju klart att det var hånet och det smutskastade skrattet som
försvarade mitt eget självhat. Här världen. Varsågod. Nu har jag
gjort det igen och det finns ingen jävel som kommer för att rädda
mig med sin tröst hur mkt jag än ber om den. Ingen för jag är
ensammast i hela världen (Eller är det bara känslan av tomhet som
fyller hela mig?) .
Är jag okej? Jag känner mig bokstavligt talat... äcklad över mig
själv. Det kanske bara är en weak moment då ja verkligen känner
såhär men, allt som är jag känns bara äckligt. Jag är äcklad över
mig själv. Ska det vara så? Allt är bara så äckligt så jag skiter
fan på mig. Om jag försvann nu så skulle jag inte ha nåt emot det,
inget kan vara äckligare än det här liksom. Fuck it.
